millansfantastiskaliv

En stor förebild för mig är min farmor. I augusti fyller hon hela 93 år, två dagar innan mig. Året jag föddes fyllde hon 70 så alla undrade om jag skulle komma på hennes dag, men jag valde att ha en egen dag två dagar senare. Hon har alltid varit pigg och glad och väldigt positiv. De senaste åren och hon dock åldrats mycket, särskilt det senaste året. Hon körde bil tills hon nästan var 85 år, skaffade valp när hon var 85 och har alltid hållit på och bakat och sytt massa. Om hon någon gång hamnat på sjukhus så har hon inte velat stanna kvar där. När jag va hemma sist va hon inlagd för hon hade ingen känsel i händerna (trodde det berodde på medicin) och så hade hon ont i axlarna. Hon va inte hemma länge innan hon blev inlagd igen, pga av en infektion i kroppen och de va rädda att hon skulle få lunginflammation om hon låg hemma. Nu är hon piggare igen men inte tillräckligt pigg för att va hemma. De har bestämt att hon ska in på ett korttidsboende i ca två veckor och denna gång vill hon det även själv. Så hon är inte hemma i påsk när jag kommer men kommer besöka henne var hon än är.

Känns konstigt att hon helt plötsligt har blivit i behov av så mycket hjälp. Hon har alltid velat klara allting själv och har varit väldigt envis. Men sen har jag givetvis förstått att hon inte alltid kommer att vara så pigg för även hon åldras ju. Hon blir ju ändå 93 år och det finns människor som bara är 70 som är mycket sämre än henne. Jag hoppas bara att hon fortsätter att leva några år till och att hon kommer va någorlunda pigg och slippa ha ont.

Jag hoppas jag kommer va lika levnadsglad som min farmor när jag blir äldre. Det sista jag vill är att bli en gammal surtant som klagar på allt, men risken finns för ibland känns det som jag redan börjat, haha.